Moster Lydias matta

Den här mattan finns på min vind, fast jag hade glömt den. Den är lite svårplacerad i grönt och turkost och alla möjliga färger däremellan, så därför har den plockats undan. Men den är likafullt mycket vacker. Den är vävd av moster Lydia, som egentligen var mina barns farmors moster. Lydia gick bort förra året, nära 100 år gammal. Mattan dök upp när sonen föddes, han är snart 13 år så Lydia måste ha varit runt 85 år när hon vävde den. Den landade i hans sovrum, passade bra in i de klara fina färger som fanns där då.

Till den här mattan finns ett speciellt minne. Det händer att jag berättar det för honom och då kan vi skratta åt det tillsammans, för att det påminner om att han är så extremt envis samtidigt som han är jordens mest följsamma och sociala unge.

Det här tillfället var en vardag, eller kanske en lördag. Han var väl knappt ett par år. Ingen av mina ungar har kunnat somna i sin barnvagn. Båda blev liksom lite extra pigga när det hände saker runt omkring och de hade svårt att koppla av. Sova middag gick däremot utmärkt när det var lugn och ro hemma. Tyst och skönt. När vi var hemma så lade vi dem i deras spjälsäng, stoppade om, stängde dörren, de knoppade in, sov ett par timmar och vaknade lyckliga och glada. Tvärtemot de flesta andras bebisar som alltid somnade så fort man lade dem i en vagn och som vägrade somna själva.

Men den här dagen. Vi hade varit ute och hittat på saker, han hade som vanligt inte somnat i vagnen. Jag kommer ihåg hur jag kom hem med en övertrött unge och jag tänkte att om jag bara lämnar honom i spjälsängen i hans sovrum några minuter så kommer han att lugna ner sig och somna. Han var trött och ledsen när jag lämnade honom. Jag gick ut i köket och stålsatte mig, försökte fokusera på det större barnet. Och några minuter senare så hörde jag en stor *DUNS* från lillungens rum. Jag rusade dit, öppnade dörren och möttes av en mycket förnärmad liten unge som var på väg ut ur rummet. Han var sååå arg för att han lämnats ensam för att sova. Med sin knappa meter hade han lyckats klättra ut ur spjälsängen och hade därefter ramlat rakt ner på trasmattan. Enligt alla säkerhetsföreskrifter skulle det inte varit möjligt.

Jag kommer ihåg hur förfärad jag blev när jag såg ett blåmärke i hans panna som liksom såg bikupemönstrat ut, som små sexkanter...? Och jag undrade vad i hela friden...? Tills jag kopplade ihop mönstret med trasmattans varp och inslag... Jag rös i hela kroppen. Och kommer ihåg att jag tänkte att nu byter vi ut spjälsängen illa kvickt. Dagen efter ställde vi in en resårmadrass direkt på golvet så att han skulle kunna ta sig i och ur själv.

Snart är den där lilla ungen en tonåring och jag är glad för varje kväll som jag får stoppa om honom och killa honom på ryggen innan han somnar. Rätt som det är så är han huvudet längre än jag och vi får inte plats tillsammans i TV-fåtöljen. Och någon annan blond liten dam gör anspråk på att få sitta nära... Tills dess njuter jag av varje liten stund.

Tänk att en gammal trasmatta kan vara som ett fotoalbum?!