Jag växte upp i Bruzaholm, ett litet brukssamhälle på Småländska höglandet två mil öster om Eksjö. På 50-60- och 70-talen fanns här framtidstro, det byggdes hus och infrastruktur och det fanns ett par blomstrande företag.
Senast samhället gjorde något väsen av sig var kanske när Carin Hjulström använde samhället som inspiration till sin debutroman
"Finns inte på kartan", som på ett underhållande sätt beskriver avfolkningens tråkiga förutsättningar.
I Bruzaholm finns ett numera förfallet växthus, Kristallen.
Byggnaden har ett
kulturhistoriskt intresse, "på grund av sin speciella arkitektur, som avviker från det förväntade i ett mindre småländskt brukssamhälle".
Kristallen anlades i början av 60-talet "som en handelsträdgård med odlingar, växthus och försäljningspaviljong i nära anslutning till fabriksbyggnaderna. Den uttalade avsikten var personalvårdande, att skapa en plats för de anställdas trivsel och glädje, något som samtidigt låg i linje med företagets ambitioner att forma en tilltalande yttre miljö i brukssamhället" (Citat från
Byggnadsvårdsrapporten om Kristallen från Jönköpings Läns Museum) Numera är Kristallen förfallen men det finns planer på restaurering.
Under sommaren fanns en utställning i Kristallen av konstnären
Anna Dohrmann inom ramen för
konstprojektet Visit15,
Såhär står det i utställningstexten:
"Då byggnaden består av hårda och kalla material, som exempelvis glas och sten, sökte Dohrmann sig i stället mot något mjukt och varmt. Hon fann att trasmattor äger dessa motsatta egenskaper. Trasmattor som en gång är gjorda utifrån någon annans estetiska val får här agera material. Med utgångspunkt i den befintliga arkitekturen placerar konstnären ut mattorna i rummet där de tar formen av ett stort abstrakt måleri.
Genom att föra samman material med skilda egenskaper och historier vill Anna Dohrmann ladda byggnaden med ny energi."
Jag åkte dit med mina ungar och vi gick runt ganska länge. Det var en skön rofylld känsla med trasmatteinstallationen i det gamla växthuset och jag tycker verkligen att Anna Dohrmann hade lyckats med sin föresats att ladda byggnaden med ny energi.
Försäljningslokalens före detta mosaikbeklädda bassäng var uppbyggd med rött mjukt tyg med återkommande mjuka dunk, ungefär som hjärtslag.
Att lägga sig därpå var som att känna in Kristallens själ. Jag hoppas att konstnären inte hade misstyckt.
Företaget som byggde Kristallen hette AB Maskinduksverken och var passande nog ett vävföretag. De vävde viror av metall- och nylonfiber som användes för pappersmaskiner.
Att vara vävare i Bruzaholm på den här tiden var ett stolt yrke, som företrädesvis mest innehades av män. Kvinnorna solvade metalltrådarna, man kan ana hur påfrestande det måste ha varit för fingrarna att hantera metalltrådar.
Det är såklart också sorgligt att se att den en gång så stolta orten numera bara är skuggan av sitt forna jag. Metalldukstillverkningen lades ner 1992 och även om
Bruzaholms Bruk fortfarande finns kvar på orten så känns det tyvärr långt från det livskraftiga samhälle jag växte upp i på 70-talet. Desto bättre att se hur det går att använda sig av en förfallen byggnads förutsättningar för att skapa ett så vackert konstverk.