tisdag 29 september 2015

Etoile nummer 2

Jag fick ett garnnystan från en god vän: Nordlys från Viking of Norway. Tillsammans med en tråd av Drops Kid Silk så fick det bli ytterligare en Etoile-basker. (Den förra jag gjorde hamnade hos min mamma)

Det här är ett kul och lättstickat mönster. Det blir så där lagom fluffigt med mohair-silketråden.


Den här tror jag att jag behåller själv. Nu är jag redo för hösten!








fredag 25 september 2015

Halva Otto

Ett av mina favoritmönster för vantar är Otto, från boken Vantar för alla årstider av talangfulla Kamilla Svanlund och Clara Falk. Jag tycker om det fina grafiska mönstret som både känns modernt och klassiskt.

En av mina vänner bjöd på stort kalas och jag ville ha med en liten present. Ett par halvvantar går ganska snabbt att sticka. Så här är ett par halva Otto-vantar:


Jag gjorde halvvanten genom att avsluta med en lettisk fläta och jag avmaskade därefter med varannan grön, varannan vit. Tummarna fick en pytteliten resår i varannan grön och varannan vit och därefter avmaskning med varannan färg.

Garnet är Ullcentrums tvåtrådiga. Det är garn som fanns kvar från från mitt första par Otto-vantar. Jag stickade med stickor 2.



Vantarna blev mjuka och fina efter att jag behandlade dem enligt Solveig Larssons recept: Ömsom skållhett och ömsom iskallt vatten ett par gånger (vrid inte). När de har torkat så borstar man dem med lite lagom hård borste (typ nagelborste).

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur de blev. Det blir nog fler halva Ottos så småningom. Här är mer info på min Ravelry-sida.

tisdag 22 september 2015

Tuskaftssjalen

Vävkursen jag deltog i på Fornby Folkhögskola i augusti handlade till stor del om att våga prova olika material. Det var en bra och inspirerande kurs och en lärdom jag fick med mig därifrån är att jag verkligen vill jobba med naturmaterial: ull, lin, silke och bomull. 

Jag kan totalt gå igång på känslan och doften av ull och jag tycker det är tråkigt att jag inte fryser mer än jag gör för jag skulle vilja ha ulltröjor jämt (vilket dessvärre är omöjligt eftersom jag är rätt varm av mig).

Jag älskar känslan av siden mot huden, det där lätta, papperslika. 

Och linne är sedan många år mitt absoluta favoritmaterial för sommarplagg; jag är en stadig kund på K&US eftersom de är en av få klädföretag som satsar på (hyfsat) hållbart linne. 

Så, efter lite pysslande med plast och rep på vävkursen insåg jag att det var liksom bara att följa mitt hjärta... 

Jag åkte med en kurskamrat till den fina garnbutiken Kekathu i Borlänge och shoppade loss på lite ull-, lin- och silkegarn. En svart bomullsvarp 16/2 fanns uppsatt och där satte jag mig och försökte få till en enkel tuskaftssjal med olika ränder i lila, naturvitt, turkos och grönt.

Jag var ganska tveksam till resultatet när jag tog med den hem. Men så, härom morgonen... Jag stod där i hallen, jobbklädd med syrenlila sidenblus och svart linnekavaj. Det var liksom något som fattades.


Fram åkte sjalen från vävkursen och jag kände mig helt redo att möta dagen. 

Jag har haft sjalen flera dagar sedan dess och känner att den funkar i all sin enkelhet. Kanske just därför? Visst kan det vara så att det blir bra när materialen talar. 

lördag 19 september 2015

Redo för höst

I somras tog jag en omväg förbi Östergötlands Ullspinneri i Ödeshög, på väg från Eksjö till Stockholm. Ullspinneriet har nog det mjukaste och finaste tvåtrådiga klassiska ullgarn som jag känner till. Dels har de det enfärgade Visjögarnet  men de har även fina melerade Karamell-garner. 


Jag ville ha en mössa och hittade ett fint mönster med lövgirlander, Flora av Margaux Hufnagel. Mönstret är väldigt enkelt och lättstickat men jag gjorde ganska många förändringar då jag dels ville ha ett uppvik på mössan, dels ville ha en garnboll på toppen.

Efter ett tag konstaterade jag att jag var tvungen att förlänga lövgirlanderna rätt så rejält. Så det blev lite improvisation på mönstret.



Till mössan behövdes passande halvvantar, de är i mönstret "Spring Roses - In Vienna" av Kamilla Svanlund som jag tycker gör fantastiskt fina vantmönster. Hennes Otto från Vantar för Alla Årstider är en klar favorit.

Det här var ett kul och snabbstickat mönster. Det gröna garnet är ett karamellgarn och kanske inte det bäst lämpade för detta projekt. Jag trodde färgskiftningarna skulle vara kortare, men det blev så att varje del har en egen färgnyans.

Fast jag känner mig rätt så nöjd ändå, eftersom garnet är så fantastiskt ljuvligt och mjukt.


Här och här finns mina projektbeskrivningar på Ravelry. Till vantar och mössa gick det åt ca 50 gram grönt och knappt 100 gram vitt (men då gjorde jag garnbollen i annat vitt ullgarn).

Och så till sist får man ju undra: Men var är hösten då!?


tisdag 15 september 2015

Loppisfynd


Ett av sommarens loppisfynd: en rejäl vävspännare, 2 skedar, bomullsgarn och en fin gammal vävbok. För sådär en dryg hundralapp.

fredag 11 september 2015

Koftan Myrna


Här är en kofta som blev klar på försommaren: Myrna (länk till min projektbeskrivning på Ravelry).


Jag ville ha en klänningskofta och jag ville ha något lättstickat som gick fort. Jag gillade det enkla i modellen men jag skippade nyckelhålet på ryggen för det är helt enkelt inte min stil. Koftan är stickad i stickor 4,5 i ett raggsocketjockt garn från Onion med ull och nässelfibrer.

Ärmen är gjord med förkortade varv, vilket var nytt för mig. Det blev lite besvärligt eftersom jag inte hade mätt masktätheten lodrätt och ärmhålet blev för stort. Det löste sig dock med lite fler förkortade varv i underkant för att förminska ärmhålet innan jag började sticka själva ärmen.


Den här är redan rätt så väl använd till jobbet, har varit bra med klänning under sommarens svala sommardagar. Jag gillar dessutom garnet, både att sticka med och hur det beter sig som färdigt plagg (Tror jag måste kolla att sticka raggsockor med det också för att se hur det funkar med slitage).  

söndag 6 september 2015

Återbruk

Jag bor numera kompakt. Ska en bo i närförort till Stockholm och dessutom vill få plats med vävstol så får en använda alla ytor en har. 

I somras flyttade jag in vävstolen i vardagsrummet, där trivs den bra. Och så har jag gjort en arbetshörna i mitt sovrum, vilket gjorde att jag behövde en ny gardin. 


Jag hittade ett fint handvävt lakan med fantastiska broderier som jag har haft liggande. Jag tror det kommer från arvet efter mormor. LA är troligen Lovisa Andersson som var min mormorsmor, jag känner igen monogrammet från några linnehanddukar jag har.


Nu har Lovisas lakan blivit en fin gardinkappa i mitt sovrum. Återbruk på det allra finaste sättet. Jag är supernöjd.

onsdag 2 september 2015

Trasmattor i Bruzaholm

Jag växte upp i Bruzaholm, ett litet brukssamhälle på Småländska höglandet två mil öster om Eksjö. På 50-60- och 70-talen fanns här framtidstro, det byggdes hus och infrastruktur och det fanns ett par blomstrande företag.

Senast samhället gjorde något väsen av sig var kanske när Carin Hjulström använde samhället som inspiration till sin debutroman "Finns inte på kartan", som på ett underhållande sätt beskriver avfolkningens tråkiga förutsättningar.

I Bruzaholm finns ett numera förfallet växthus, Kristallen.


Byggnaden har ett kulturhistoriskt intresse, "på grund av sin speciella arkitektur, som avviker från det förväntade i ett mindre småländskt brukssamhälle".

Kristallen under sin glans dagar, bild från Kristallens Facebookgrupp
Kristallen anlades i början av 60-talet "som en handelsträdgård med odlingar, växthus och försäljningspaviljong i nära anslutning till fabriksbyggnaderna. Den uttalade avsikten var personalvårdande, att skapa en plats för de anställdas trivsel och glädje, något som samtidigt låg i linje med företagets ambitioner att forma en tilltalande yttre miljö i brukssamhället" (Citat från Byggnadsvårdsrapporten om Kristallen från Jönköpings Läns Museum) Numera är Kristallen förfallen men det finns planer på restaurering.

Under sommaren fanns en utställning i Kristallen av konstnären Anna Dohrmann inom ramen för konstprojektet Visit15,

Såhär står det i utställningstexten

"Då byggnaden består av hårda och kalla material, som exempelvis glas och sten, sökte Dohrmann sig i stället mot något mjukt och varmt. Hon fann att trasmattor äger dessa motsatta egenskaper. Trasmattor som en gång är gjorda utifrån någon annans estetiska val får här agera material. Med utgångspunkt i den befintliga arkitekturen placerar konstnären ut mattorna i rummet där de tar formen av ett stort abstrakt måleri.

Genom att föra samman material med skilda egenskaper och historier vill Anna Dohrmann ladda byggnaden med ny energi."


Jag åkte dit med mina ungar och vi gick runt ganska länge. Det var en skön rofylld känsla med trasmatteinstallationen i det gamla växthuset och jag tycker verkligen att Anna Dohrmann hade lyckats med sin föresats att ladda byggnaden med ny energi.


Försäljningslokalens före detta mosaikbeklädda bassäng var uppbyggd med rött mjukt tyg med återkommande mjuka dunk, ungefär som hjärtslag.

Bild lånad från Anna Dohrmans hemsida
Att lägga sig därpå var som att känna in Kristallens själ. Jag hoppas att konstnären inte hade misstyckt.


Företaget som byggde Kristallen hette AB Maskinduksverken och var passande nog ett vävföretag. De vävde viror av metall- och nylonfiber som användes för pappersmaskiner.


Att vara vävare i Bruzaholm på den här tiden var ett stolt yrke, som företrädesvis mest innehades av män. Kvinnorna solvade metalltrådarna, man kan ana hur påfrestande det måste ha varit för fingrarna att hantera metalltrådar.

Det är såklart också sorgligt att se att den en gång så stolta orten numera bara är skuggan av sitt forna jag. Metalldukstillverkningen lades ner 1992 och även om Bruzaholms Bruk fortfarande finns kvar på orten så känns det tyvärr långt från det livskraftiga samhälle jag växte upp i på 70-talet. Desto bättre att se hur det går att använda sig av en förfallen byggnads förutsättningar för att skapa ett så vackert konstverk.