onsdag 24 september 2014

Ull uppåt väggarna

På vävmässan deltog jag på en föreläsning med Barbro Lomakka. Hon berättade bland annat om tillfällen i sitt liv där till synes oplanerade händelser och tankar i efterhand fått en tydligare mening. Och ungefär så känner jag mig efter hennes föreläsning: Jag gick dit utan förväntningar men det hon berättade gör att många av mina funderingar kring att få lönsamhet i skapande verksamhet fått lite ny näring.

Barbro Lomakka gör ljudabsorbenter främst för offentliga miljöer och hon är prisbelönt både i Sverige och utomlands. Bland annat har hon fått "Utmärkt Svensk Form" för sin filtryamatta "Fond" (Bild från lomakka.se).

I föreläsningen på Vävmässan beskrev Lomakka hur hon började med spillmaterial från ett gotländskt filtmatteprojekt vars syfte var att ta hand om ullen från svenska får. 

Barbro Lomakka skar bortskurna rester från filtmattorna till stavar och började väva mattor, som så småningom blev mattan "Fond". Hon berättade hur hon ställde ut sina mattor på en möbelmässa där hon fick kontakt med arkitekter som istället för mattor såg akustikförbättrande material för offentliga miljöer. Och hur hon därigenom hamnade i en annan typ av inköpsprocess än hon var van vid. 

Barbro Lomakka beskrev på ett otroligt inlevelsefullt sätt hur hon vid ett flertal tillfällen hade hamnat i processer hon inte riktigt hade förutsett från början, som exempelvis hur arkitektkontakterna ledde henne till New York och arbete med inredningsintresserade och köpstarka grupper på Manhattan. Och hur hon hamnade i en fast byggbudget med förhandlingsutrymme när hennes ljudabsorbenter blev en del av den fasta inredningen i Wisby Strands Kongresshall, vilket öppnade upp tankar kring var beslut kring hennes produkter bäst fattas.

Jag är ekonom i grund och botten och skolad i lönsamhetstänkande. Jag har i benmärgen att pengar in måste vara mer än pengar ut. Efterfrågan måste vara större än utbudet, annars finns ingen som vill betala. 

Och inte minst vad gäller hantverk i allmänhet och vävning i synnerhet så är detta en fråga som jag kan fundera mycket på: Vilka förutsättningar finns för att kunna leva på hantverket? 

Vi vill ha kvalitet och leva hållbart, men letar billig mat och billiga kläder. Vi handlar kläder och garn på lågpriskedjor och förfasar oss samtidigt över villkoren för djur och människor bakom produktionen. Vi säger gärna att kvalitet ju måste få kosta, men få människor kan konsekvent välja maten som är småskaligt producerad eller inredningen som är gjord med hantverksskicklighet. 

Jag har själv inga tankar om att leva på mitt vävande. Jag är för gammal för att investera i att lära mig hantverket från grunden och jag är inte tillräckligt skicklig i design. Dessutom trivs jag rätt bra med mitt nuvarande jobb och jag är för bekväm för att ge upp det jag har. Däremot tror jag att jag skulle kunna bidra på andra sätt med min bakgrund från näringslivet i denna typ av frågor. 

För frågan berör: Vad är det som krävs för att få lönsamhet i vävning? Inte minst efter att jag har pratat med många enormt skickliga vävare och ser att det är inte ens en handfull som klarar att försörja sig på vävningen så finns frågan i mitt bakhuvud allt som oftast. 

Jag tror att Barbro Lomakkas angreppssätt att tänka utanför gängse produktkategorier och målgrupper är det enda som kan ge lönsamhet för en handvävare. Att hitta nya sätt att använda det vävda, nya målgrupper och andra inköpsbeteenden. Jag vet inte hur, men det visste inte Barbro Lomakka heller när hon startade. 

En mycket inspirerande och tankeväckande föreläsning - tack för det! 

4 kommentarer:

  1. Det är väldigt intressant med textilier som viktiga byggdetaljer som det planeras för och som det beräknas för redan i byggstarten. Det är som du säger många av oss som väver kommer aldrig att kunna få en lönsamhet i vårat vävande. Man kan fråga sig om man sysslar med en utdöende konstform-hantverksform. Om man ser en målning för ett visst pris behöver en bildväv i samma storlek och detaljrikedom kosta runt 6 ggr mer. Är det då försvarbart att köpa in bildväv till offentliga byggnader om det bara är till lyst. Vilka konsekvenser får det på verksamheten, sämre lärartäthet...
    Det man kan fråga sig är hur ser åldersstrukturen ut? Vilka familjeförhållanden har de? Försörjningsskyldigheter? Bostadsort, landet-stad-storstad?
    Vissa har turen att vara rätt i tiden med de rätta kontakterna och därigenom lyckas. Vi skall vara väldigt glada för dem, för tack vare dem kan vi få se bra konst.
    Det hela är att man får vara väldigt tacksam för varje dag som man kan få väva och göra det man älskar mest.
    Tack för intressanta tankar och intressant inlägg./ Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Hanna,
      Ja, frågan är viktig och har många dimensioner, såsom hur vi använder offentliga medel.

      En dimension med Lomakkas föresläsning handlade ju just om att eftersom hon lyckades hitta en funktion för sina mattor så hamnade hon i ett annat område med mer pengar.

      Hur kan vi göra bildvävnader som är mer än bara till lyst? Det lustfyllda är viktigt, men det är nog först när vi hittar tydliga funktioner med vårt vävda som vi också kan ta betalt.

      Radera
  2. Hej!
    Jag ser det som att det är skillnad mellan olika textila uttryck i offentlig konst. Det finns den typ av textil utsmyckning som Barbro Lomakka gör och ren bildväv. Hennes och andra som gör samma typ av textil bygger till stor del på att hon kommer fram till en idé som hon sätter i produktion. Det går att få lönsamhet i, med rätt produkt och ett effektivt produktionssätt.
    Det är svårare att få en lönsamhet med vävning när konstnären/konsthantverkaren själv skall lägga in varje inslag i sin bildväv. Det är inte tidseffektivt. Det gör att timpengen på en bildväv är väldigt låg.
    Om man skall få lönsamhet eller inte handlar mycket om att hitta rätt produkter som ligger i tiden för vad som är inne just då och att man kan göra stora serier med samma produkt, så att man slipper mycket"tidsslösande" skissande som i slutändan höjer priset på produkten. Utan skissperiodernas tid kan delas på många produkter och där den kostanden blir mindre till varje enskild produkt.
    Någonstans måste man göra det som man mår bra i själen av, det man tror på, men det är svårt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den ständiga frågan om konst... vad är vi beredda att betala för?

      Rent företagsekonomiskt är det ju såklart svårt att se avkastning på det rent konstnärliga och samtidigt är nog många av oss överens om att vi behöver konst för att må bra. Jag är beredd att betala en hel del via skattsedeln för det fria konstnärliga, som jag tror är viktigt för att behålla vår kreativitet och uppfinningsrikedom, både som konstnärer och konstkonsumenter. Hur mycket är nog en politisk fråga.

      Men (och nu kanske jag låter elitistisk), det mesta av vårt hantverk är inte riktigt att betrakta som konst, det är mer som högkvalitativa bruksföremål. Våra handvävda mattor och löpare konkurrerar med IKEAs massproducerade från låglöneländer.

      Min tanke handlade nog mest om detta: Det är omöjligt att konkurrera med massproducerat och få värderar skillnaden. Vilket gör att handvävt är omöjligt att räkna hem. Hur hittar vi då andra kanaler?

      Jag blev glad av att höra Barbro Lomakkas resa, att hon hittade oväntade kanaler och därigenom ekonomi. Kan vi lära av det även för annat? Jag tänker att det borde kunna funka, men hur?

      Radera