Pådraget. Och om mod och tålamod.

Nu är det pådraget, bomull 16/2 som ska bli hålkrus. Dels ska det bli möbeltyg till min kökssoffa, dels ska jag göra små prover till Vävpärmsprojektet på Facebook.

För första gången drog jag på helt själv, med hjälp av vädringsställningen som pådragningsknekt.

Det tog lite tid men det var ganska skönt att kunna göra det i sin egen takt utan att spänna ut någon annans armar och tålamod alltför mycket.

Nu inväntar jag lite fler solv, innan jag tar itu med tålamodet att solva 1128 pyttesmå trådar. Det är första gången jag väver ett så pass fintrådigt projekt.

Just det här med solvningen är lite av tjusningen med vävning tycker jag.

Jag har dagligdags ett jobb som kräver att jag snabbt klarar av många saker. Att solva kräver en annan sorts koncentration och för mig är det en omställning; jag måste gå ner i varv, låta saken ha sin gång utan att stressa på för då blir det fel.

Mod och tålamod. Det har blivit lite av min devis. Ofta tycker jag det är lättare att ha mod än tålamod. Men när jag väl ger mig tålamod så händer rätt som det är oväntade saker och jag tänker att jag behöver träna tålamodet för att inte alltid rusa vidare, för att se vad som händer om jag låter saker ta sin tid.

Här är hantverket är så viktigt för mig. Saker som tar den tid de tar. Att solva 1128 trådar eller sticka den där räckan av 30 cm slätstickning. Det är omkoppling på det allra bästa sättet.

Och just därför kommer det nog att ta ett par veckor innan jag får den här uppsättningen klar.