Är här på konferens med jobbet. Det häftigaste med att jobba i ett globalt företag är inte platserna man kan få se, utan människorna man möter. Här samlas 500 personer med samma uppgift i samma bolag, från jordens alla hörn. Den internationella dimensionen ger mycket i mitt jobb.
Och visst är det fantastiskt att få se solen över den utbrunna piren i Brighton från hotellrummet när jag vaknar en onsdagmorgon i november. Men nu sitter jag samma kväll på hotellrummet och tänker att det hade ändå varit mysigare att vara hemma med ungarna och kanske efter middagen sätta mig en stund vid vävstolen och göra klart min sidentraslöpare.
Jag märker hur vävningen påverkar mig att bli mer jordnära och jag känner att jag mår bra av det. Men paradoxalt nog är båda dessa världar ytterligheter som inte alltid är helt lätt att få ihop inuti huvudet.
Om man tänker på det: Vävning är otroligt irrationellt i dagens konsumtionssamhälle. Man kan gå in på Hemtex och köpa ett par bordslöpare för en hundralapp, eller en matta på IKEA för några hundra. Istället så lägger vi timmar på att samla trasmaterial, strimla det och sy ihop det till långa remsor. Och därefter varpa, förskeda, dra på en väv, solva, skeda och slutligen lägga tid på att väva.
Jag tänker att det finns en väldigt genuin känsla i detta; en känsla som är svår att fånga och svår att formulera. Att arbetet i sig kan skapa så mycket glädje att det är värt tiden och energin. Och att det inte finns en enda industritillverkad bordslöpare som kan slå känslan av individens tanke och handens verk.
Jag tror det för mig är längtan till det genuina, viljan att knyta ihop mig själv med historien och våra traditioner som får detta med vävning att bli så spännande. Samtidigt har jag ett yrke som handlar om framtidens extremt snabba kommunikation och där världen är mitt arbetsfält. Jag tror jag behöver båda delarna för att må allra bäst.
Jag känner mig otroligt priviligierad som får vara med om båda dessa världar.
